Ur Bykiston » Visor ur Bykiston » Plegarin

Petalax plegarin

Petalax plegarin från Ur Bykiston framförd av Harry Nordström och Mikael Nygrund. Inspelningen finns på CD-skivan Samlade visdomar ur Bykiston.

Då man firade bröllop förr i världen var det inte ovanligt att kalasen räckte i dagarna tre. På den tiden gav man inte brudparet bröllopsgåvor på samma sätt som man gör numera. I stället förekom i Österbotten en sed kring överlämningen av brudskänker, som i Petalax har kallats "ti jev/ta på fate".

Vid slutet av bröllopet ställde man upp ett långbord. Några utvalda personer ställde sig bakom bordet och bjöd brännvin åt gästerna, som då förväntades ge en skänk åt brudparet i stället. Vanligast var att man gav brudparet pengar i form av mynt. Det var ett förtroendeuppdrag att "ta på fate". De utvalda skulle locka gästerna att ge lite mer än de egentligen hade tänkt sig och de satsade därför på att skapa en så hög stämning som möjligt. De var utrustade med brickor och fat som de skramlade med, gärna med två metallfat med några mynt emellan. De dansade, trallade och "hickstade" (tjoade). Under tiden spelade spelmännen en traditionell skänklåt, och sådana har i vår del av Österbotten kallats "plägarmarscher". Och så bjöd man förstås frikostigt på dricka.

Tanken med att "ta/jev på fate" var att de nygifta behövde ett startkapital för sitt gemensamma liv i allmogesamhället. Brudskänkerna ingick i ett slags lånesystem, så om du får en gris i brudskänk av grannen så förväntas du sedan ställa upp med motsvarande gåva då grannens barn gifter sig. Man vet också att det förkom att t.ex. klockaren i äldre tider förde protokoll över vilka skänker som gavs, så att man säkert skulle minnas sedan.

Martin Nordman har satt ord till den traditionella plägarmarschen som spelades på bröllop i Petalaxtrakten. Texten beskriver i första versen tradition med ”ti ta/jev på fate”, det vill säga hur man gav brudskänker. Andra och tredje versen handlar om vad bruden och brudgummen behöver få för att skapa sig ett gott liv tillsammans i allmogesamhället. Fjärde versen beskriver hur ett sådant gott liv tillsammans kunde se ut.

Martin kom i ett tidigt skede att tänka på att den gamla plägarmarschen kunde användas i Bykiston, men han kom inte själv ihåg melodin. Han fick då lära sig den av August Nordström i Nyby, kallad Hannas-August, som var en skicklig gammal fiolspelman. Redan i Bykiston III användes Plegarin som avslutningssång. I dag har den närmast blivit Bykistons signaturmelodi och det är numera ett måste att föreställningarna avslutas med plägarin medan publiken bjuds på tappadreck.

Hör Martin berätta om hur det gick till då "Plegarin" fick text och blev ett måste i Bykiston!

Då det gäller traditionell musik är det vanligt att melodier i olika byar påminner om varandra. Intressant nog är andra delen av "Petalax plegarin" nästan identisk med den plägarmarsch som har spelats i Helsingby, men första delen är helt olik.

Visorna ur Bykiston har aldrig funnits i notskrift. Som en del av jubileumsprojektet ”Lokalhistoria för framtidstro” kommer vi nu för första gången att arbeta fram noter till visorna. Här bjuder vi som första visa på "Petalax plegarin". Varsågod, ladda ner noter och text i pdf-format!

 

 » Inspelade visor ur Bykiston
 » Om frieri och bröllop förr i Petalax

 

 

Bykiston III år 1984 är slut. Skådespelarna sjunger "Petalax plägarin" med text av Martin Nordman medan publiken går ner från läktaren för att dricka tappadreck. Den uppmärksamme lyssnaren märker att teatergänget i det här skedet inte ännu har text till andra delen av verserna utan slutar respektive vers med refrängen "allt du jevär..." Filminspelningen är gjord av Petalax Lokal TV.